Vi packade gammelfarfars skåpbils kombi till bredden ännu en gång och det va baske mig precis vi fick med oss allt tillbaka.
Min nya polare hunden Annika fick hedersplatsen där framme i bilen, och ni skulle sett vad han raggade. Under varenda bensin mack vi stannade på så slängde han ut sin lurviga tass till tex en passerande chihuauha eller labbradår och brummade iväg nåt i stil "howdy girl, can i buy you a bone some day?" "Or maybe go for a walk in the park ?" Vi andra i bilen blev förbluffade.
Ja, han e en riktig charmör den där Annika. Varför heter han Annika förresten?
Det är en lång historia sa mamsen så den tar vi en annan dag.
För det mesta så sover jag när vi åker bil, förutom ibland då även en liten skit som jag måste släppa skit. Just vid detta tillfälle hade Mamsen just bytt min kalsong och blev precis klar med proceduren när jag fick syn på pappsen där framme. Jag bjöd honom på världens största smile i utbyte och han blev så till sig så han slet upp kameran, ställde in den snabbt och vips! så var mitt leende borta. Eftersom farsan gillar att sk "arrangera" sina kort med mig så sa han glatt till mig att göra det igen. Han väntade och väntade. Efter många minuters stilltje på smile-fronten och farsans min-spel med roliga miner så bestämde jag mig för att göra om det! Jag log så brett jag kunde. Farsan blev helt till sig och klickade snabbt på kameran!
Kanon-bild farsan! Verkligen!
Det va sista gången jag smilade upp mig för dig!
När vi kom hem så var vi trötta som ägg och det blev sängen ganska snabbt. Fast först gick vi igenom post och där fanns mycket tråkiga räkningar såg det ut som. Mamma läste en tidning som hette Journalisten och jag kollade på bilderna från hennes knä. Mycket tråkig text i den tidningen, men förstasides bilden var inte så dum i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar